I Laholms kom­mun har mån­ga his­toriska hän­delser ägt rum
och under 1500 och 1600-tal­en rasade kri­gen mel­lan Dan­mark och Sverige. Bland annat har
slag vid Genevad och Sko­ga­by ägt rum inom kommunen.
År 1613 slöts fre­den i Knäred, cir­ka 10 km norr om Hishult, vid Hel­veti­ca, dåvarande
riks­gränsen mot Små­land. Det­ta efter Kalmarkriget där Sverige fick erläg­ga den kän­da Älvs­borgs lösen.
Under 1600-talets senare hälft var Snap­pha­nar­na verk­sam­ma på Hal­land­sås som en dåti­da “ger­il­larörelse” mot försven­sknin­gen av vår bygd.
Laholms stad är den äld­s­ta av Hal­lands städer med anor från 1200-talet, exem­pelvis är kyrkan från år 1225.
Fler­talet i Hishults sock­en förekom­mande ort­snamn har slut­le­den ‑alt eller ‑hult.
Det­ta tyder­på en fast bebyggelse först på 1100-talet eller
bör­jan på 1200-talet. Under 1200-talet var kli­matet tor­rt och varmt, ett förhål­lande som gyn­nade befolkn­ingstil­lväxt bland det av beroende folket.

Sön­er­na reste österut
Följder­na av den­na tillväxt blev att bon­desön­er­na i Hal­lands slät­tbygd fick söka sig till nya mark­er för sin utkomst. Det var naturligt att de i
förs­ta hand sök­te sig österut till skogs­byg­den, där det var glest befolkat. Den kro­noallmän­ning som fanns i land­skapets sydös­tra del inbjöd till
bosättning.
Bön­der­na på allmän­nin­gen var kro­nans land­bor, dvs. arrenda­tor­er. Det­ta lan­dom­råde, som kallades land­bo­god­set, var ett självständigt
upp­börds­dis­trikt, skilt från häradet.

Iszolthe kro­no­birk
Land­bo­god­set kallades kro­nolän eller birk. Bir­ket hade eget ting med en birke­fogde som domare. Området var ett s.k. kro­no­birk, Iszolthe kronobirk.
Myck­et tyder på att Hishults kro­no­birk före 1574 omfat­tade Hishults och Fager­hults socknar.
Inom det­ta kro­nolän synes kun­gen, lik­som på övri­ga kro­no­gods i Skåneland­skapen, ha uppfört kyr­ka och präst­gård. God­set fick endast en kyr­ka på
1200-talet, i Hishult.

Länen förän­dras
Det är känt att de min­dre länen, till vil­ka Hishult hörde, vid ombyte av innehavare ofta förän­drades till sin omfattning.
När Ejler Krafse 1574
förvär­vade god­set och det­ta för­vand­lades från pantlän till frälsegods och adels­birk hörde ett antal går­dar i Våx­torp, Ysby, Knäred och Fagerhult
ock­så till Hishults socken.

Idag bor det omkring 1 100 per­son­er i Hishults för­sam­ling var­av knappt 400 bor i tätorten.

Det gam­la bondesamhället
Hishults bön­der var arrenda­tor­er (frälse­bön­der) under Sjöbo­holm och Oxhult fram till 1812. Genom kraft­ful­la insatser av prosten i Hishult, Mag­nus Both­én, fick mån­ga bön­der (104 st. lag­farter från Hishult 1813) frikö­pa sina går­dar. Redan 1822–1824 hade storskifte ägt rum för del­ning av utmarken byarna emel­lan, Men går­dar­na var små och till följd av ägosys­temet, svåra att bru­ka. Byarnas åker­mark­er var uppde­lade, där var­je gård hade sin rem­sa i den gemen­sam­ma åkern.

Inten­siv nyodling
Först genom laga skiftet, omkring 1865, delades byarna och var­je gård fick ett sam­man­hän­gande område att bru­ka. Statli­ga bidrag utg­ick till fly­t­tning av byg­gnader­na till de går­dar som inte kunde bli kvar i den sam­man­håll­na byn. Det var ett hårt slag för mån­ga bön­der som tvin­gades ut ur byge­men­skapen och som måste fly­t­ta sina hus eller byg­ga nya. Efter laga skiftet sattes en inten­siv nyo­dlingsverk­samhet igång. Mån­ga av de tal­ri­ka stengärds­går­dar­na som finns runt om i sock­nen har tillkom­mit under den­na uppodlingspe­ri­od. Utmark­er­na använ­des under lång tid som betes­mark­er för får, get­ter och krea­tur. Ljung­brän­ning var van­ligt förekom­mande. Det­ta med­förde att mark­er­na blev kala och ingen skog kunde växa.

Arbe­tade i Skåne
De små går­dar­na och den magra jor­den har under gångna tider inte kun­nat försör­ja innehavar­nas ofta sto­ra famil­jer. Vid flera tillfällen omta­las att bröd­säd måste köpas in från andra bät­tre gyn­nade trak­ter. Det var van­ligt att befolknin­gen tog säsongsar­bete i Skåne med tröskn­ing och bet­sköt­sel. Det­ta förekom långt in på 1900-talet

Hishult­sjärn
i dan­skt slott Kring Hishult fanns en gång, för åtskil­li­ga sekler 
sedan, en lum­mig grön­s­ka bestående av bok­skog och annan lövskog, där vil­tet fro­dades och män­niskan skaf­fade sig tim­mer till bostäder och uthus. Men på medelti­den bör­jade den lum­mi­ga grön­skan försvin­na. Det var utvin­nin­gen av järn­malm som brand­skat­tade lövsko­gen. Vir­ket behövdes till att elda masug­nar­na med, i vil­ka myr­mal­men utvanns.

Export till Danmark
Det­ta var under den dan­s­ka tiden och jär­net var av stor bety­delse för dan­skar­na som själ­va inte hade några större fyn­digheter av den­na met­all. Bl.a. skep­pades från Hishults alla små masug­nar år 1562 ton­tals med järn till Köpen­hamn som skulle ingå i den nya kungabor­gen i den dan­s­ka huvudstaden.Bönderna slet och slavade för att få ihop så myck­et järn som fog­dar­na försök­te pres­sa ur deras små masug­nar. Järn­malms­fram­ställ­nin­gen var den förs­ta “indus­triel­la” utvin­nin­gen i Iszolthe län, som omfat­tade hela Hishults sock­en och ett par intil­lig­gande sock­nar. Jär­net eller järnox­id­hy­dratet utvanns ur sjöar och myrar.

Lång­varig utvinning
Myr­mal­men togs upp på vin­tern eller våren och den fick sedan lig­ga och tor­ka. På hösten var det dags att smäl­ta jär­net i de små öpp­na reduk­tion­sug­nar­na oftast plac­er­ade intill något vat­ten­drag. Arke­ologer har fun­nit åtskil­li­ga slag­ghö­gar av överbliv­en järn­malm kring Hishult, vilket befäster san­ning­shal­ten beträf­fande den sto­ra jär­nutvin­nin­gen som under ett par hun­dra år förekom här. Omkring mit­ten av 1600-talet upphörde tillverknin­gen av järn i Hishult. Hal­land var inte län­gre dan­skt och i Sverige fanns det gott om gru­vor och masug­nar som gjorde utvin­nin­gen av den vik­ti­ga met­allen bety­dligt enklare och bättre.